Tre provkörda hojar

Igår provkörde jag tre hojar. Först tog jag mig till Stockholms MC Varuhus där man hade ställt fram massor av Honda hojar på gatan för provkörning. Jag frågade dock om jag kunde få prova Yamahas 660 Tenere, vilket gick bra. Den hjälpsamma personalen rullade ut Teneren och startade upp den. Efter att ha lyckats svinga över mitt högerben (hojen är hög) så puttrade jag iväg över Solnabron. Eftersom hojen var så pass hög så fick man en fin överblick över trafiken. Motorn frustade på som en gammal ångmaskin och det vibrerade och skallrade rätt friskt. Trots den höga rutan så upplevde jag rätt mycket turbulens runt huvudet då jag gasade på längs motorvägen mot Nortull. Dessutom tyckte jag inte om sittställningen, baken kunde inte flyttas bakåt pga sadelns skålning och det kändes som om jag hela tiden gled fram mot tanken utan att få något bra stöd för benen.

Väl tillbaka så passade jag på att prova Hondas NC700X (vars utseende jag dissat i förra inlägget) eftersom man fick vara med i utlottningen av ett presentkort på 2000 kronor. Hojen har en twin-motor på ca 50 hk, och kan fås med någon slags automatlåda. Jag körde dock den med vanlig växelmekanism. Efter att ha kört ångmaskin så blev det en slående kontrast hur mjukt och fint Hondan gick, dessutom så satt jag riktigt bra. Den heldigitala instrumenteringen såg dock inte så kul ut. När jag lämnat tillbaka hojarna begav jag mig av mot Ava MC. Under färden dit reflekterade jag över hur överraskad jag blivit av dessa två hojar som jag nu, i bägge fallen, ändrat åsikter om. Det är verkligen skillnad på att läsa om en hoj och att provköra den. Inte så konstigt kanske, men under den långa vinterns ide blir man lätt insnöad av alla tester man läser.

Utanför Ava MC hade man ställt upp en mängdhojar, bl.a några tjusiga Ducatis. Det var fullt med folk överallt utom i den hörnan där det stod en BMW F650GS bredvid BMW's nya enstånka Sertao. Jag bad att få provköra F650GS hojen, som var en specialmodell i svart och gul skrud:

Direkt när hojen startade flög min besvikelse över de tidigare provkörningarna bort. Det lät som en ilsken vildkatt satt och morrade inne i avgaspipan. Efter lite instruktion om hur blinkersreglaget fungerade (finns knappar vid bägge handtagen) och hur handtagsvärmen justerades så gled jag ut från parkeringen och svängde upp mot Sätra. Uppför backen gasade jag på och tyckte mig höra en brölande tjur bakom mig. Hojen kändes stadig som en klippa samtidigt som den var otroligt lättmanövrerad. I takt med att värmen i handtagen steg började jag njuta av färden.

Efter att ha tagit två varv på min lilla slinga som omfattade en kort snutt av motorväg så ville jag prova Sertao'en som jämförelse. Tyvärr så visade det sig att den inte ville starta så den fick rullas in på verkstaden och jag fick åka hem.

Senare på kvällen ringde jag upp min gamle polare, Mr.GSX1100, för att summera mina intryck. När jag kom till den "brölande tjuren" tyckte min kompis att det nog varit min fantasi som hade skenat iväg och inget annat. Raskt hade han nappat tag i en strategiskt placerad Bike från 2009 och började läsa upp lite av vad jag egentligen var i behov av. En präktig rad-fyra a la Suzuki GSX1400, GSF 1250 eller måhända en Honda CBF 1000 var hans recept för att bota min hojfeber. De hojarna såg tydligen ut som en hoj ska se ut (ja, om kriteriet för det är att den härrör från 80-talet försökte jag flika in), men var både moderna och lättkörda. Där kunde man tydligen prata om Oxar och andra starka djur.